I dalgången, cirka 250 meter sydväst om Gästre by och 100 meter öster om Simmingen, ligger denna åkerholme, även kallad Kungsbacken eller Kungsbackarna, på 1600-talet benämnd Sverkers backe. På åkerholmen finns Raä 28 (Riksantikvarieämbetet nr 28). Fornlämningen består av en rund, cirka 9 meter i diameter stor, högliknande stensättning, Raä 28:1. I mitten av stensättningen syns en 3 meter i diameter och 0,80 meter djup grop. I backens kant står en 1,6 meter hög rest sten, en så kallad bautasten, Raä 28:2. På samma åkerholme finns också Raä 209, vilken utgörs av en stensättning med ett mittblock. Stensättningen är cirka 4,5 meter och 0,3 meter hög. Blocket är 1,1 x 0,8 meter stort och 0,5 meter högt.

På den högsta delen av ett litet impediment som ligger drygt 30 meter nordost om Kungens backe finns ytterligare en fornlämning, Raä 130. Denna består av ett avlångt stenblock med cirka 20 älvkvarnar. Söder om Kungsbacken finns en 18 x 6 meter stor och cirka 0,3 meter hög skärvstenshög, Raä 217.

 Under medeltiden och 1500-talet var Gästre en av de största kronobyarna i hela Uppland. Den bestod av elva kronohemman och ett mindre kyrkohemman. Byns sammanlagda jordetal var drygt 10 markland. I Gästre by fanns under äldre medeltid en huvudgård, ”Hovgård”, som drevs som storjordbruk. Ännu på 1700-talet kallades tre gårdar i södra och högsta delen av bytomten ”Hovgårdarna”. Dessa hade sina åkrar tillsammans, skilda från den övriga byns åkrar och i flera skiften på olika ställen i åkergärdena. Bynamnet Gästre har skrivits på många olika sätt. År 1497 benämndes byn Gestereke kungsby och i häradsrättens protokoll Gestharen (1482) samt i sockenkyrkans räkenskaper Gestilren (1581-1628). Först från 1640-talet blir Gästre det officiella namnet.

 Ny forskning har visat att slaget vid ”Gestilren” år 1210 utkämpades vid eller i denna by. I striden stupade Sverker Karlsson, som försökte återta kungamakten i Sverige, vilken han förlorat till Erik Knutsson efter slaget vid Lena i Västergötland två år tidigare. På motståndarsidan, troligen anförd av kung Erik, stupade Folke jarl och många ”folkungar”. Dessa var en grupp stormän som motsatte sig de kungar som utövade sin makt alltför kraftigt. Många av dem hade sina gods i Mälardalen, främst i södra och sydvästra Uppland.